trex

Det börjar bli bättre nu, även om jag verkar lycklig så har det bara varit ytligt. Nu börjar leendet kännas djupare, det är inte längre bara ett vanligt skratt, utan det börjar bli äkta lycka. Jag har klarat mig ur helvetet och kan gå vidare tillsammans med min underbara pappa och bror. Jag lever tyvärr fortfarande med en rädsla, en rädsla att ständigt vara bevakad. Tur att det finns persienner, de kan skydda en mot det onda utanför.
Jag fick hem pappren från tingsrätten igår och det stod om mami i tidningen. Det känns konstigt att läsa om det i tidningen, att alla vet om det. Fast det är ingen hemlighet längre, jag ska inte smyga med det. Det som har hänt är en del utav mitt liv och jag mår bara sämre att hålla det inom mig. 18månader har gått sen allt började, det är nu jag ska ta nästa steg in i mitt nya liv. Det är nu jag måste inse att jag aldrig kommer kunna träffa min mami som förut, jag måste klara mig utan henne.